vaknade för ett tag sen och känner att jag har lust att skriva. en massa, så tänkte skriva om varför jag började med hästar till nu!
'
Det började nog med att mamma ville att både jag och min syster skulle börja rida, vi gick med på det, för vi fick ju ett kinderägg efter varje ridlektion!
Ja det är faktis sant, ska jag vara helt ärlig så var jag inte så pigg på att fara till stallet, hade hellre lust att stanna hemma. Men det gick kanske ett år och jag red en gång i veckan och fick alltid mitt kinderägg.
'
Men sen en ridlektion när det hade börjat bli kallt, underlaget hade frysit och det fanns inget ridhus på den tiden, en av hästarna började springa, slet sig från den som lädde och hästen jag satt på hakade efter, for av och slog mig på höften, efter det slutade jag rida, och nej, jag var inte rädd. Men somsagt var jag inte pigg på att fara till stallet, det var ju bara detdär kinderägget jag ville ha!
'
men redan efter någon månad började jag sakna stallet och hästarna, efter kankse fyra månader frågade jag mamma om jag kunde börja igen, hon sa nej, för jag hade ju nästan inte velat fara på lektionerna förut.
dagarna gick och jag kände mer och mer hur något saknades, det är sjukt, jag var ju så liten, men kommer fortfarande ihåg känslan som att det var igår.
Efter ett år med massa tjat och gnäll gick mamma med på att jag skulle börja rida igen "men denhär gången får du inga kinderägg!"
'
det var nu det började på riktigt, missade nästan inga lektioner och var alltid den första personen i stallet.
Det där med favoritponnys varierade varje dag, som när man var liten, man red en häst som var snäll, och oj vad man älskade den, nästa dag samma visa annan ponny.
När sen Jet och Cosmos kom vart jag kär i Cosmos, OMG HAN VAR JU VIT!
hade han på mitt första ridläger.
Sen började jag rida Jet på lektioner, sakta men säkert vart jag störtkär!
Han var dendär busiga, tuffa stora ponnyn som älskade att galoppera och ibland gjorde som han själv ville!
på honom lärde jag mig att vara bestämd, jag älskade att vara med honom för jag lärde mig alltid något nytt, jag for av flera gånger, men satt alltid upp igen. Första gången jag red barbacka på Jet sprang han runt som han ville i ridhuset, det var helt okontrollerat, höll på att fara av hur många gånger som helst! men jag bara skratta.
'
Började rida flera gånger i veckan och blev även fodervärd på Jet, ojoj vad kul vi hade!
men sen började jag ju växa ur honom, och i ungefär samma veva lärde jag känna bamse, den sura flugskimmeln som jag fick hjälpa många att ta hand om.
När jag inte kunde rida Jet något mer tog jag Bamse på foderhelgerna, jag var jätte taggad för jag visste att dethär skulle bli något bra!
Lärde känna honom mer och mer för varje gång vi sågs, och den sura lilla ponnyn blev en glad lekfull kompis.
Började göra små NH övningar med honom, snart stod han lös och stilla i sin spilta medans jag gick omkring, hämta sadeln och allt, han var min bästa kompis. Kunde sitta hur länge somhelst i hans spilta och bara se på honom. märkte även att han gillade pinnar, så ibland lyckades vi till och med med någon apport!
han var den perfekta ponnyn, allt man någonsin hade velat ha.
'
men jag fortsatte att växa, snart kunde jag inte heller rida den nätta skimmeln, motvilligt bytte jag till Otto på helgerna. lat, tjock opersonlig ponny som inte gjorde ett piss i onödan. Det var så jag tänkte om honom.
Känner mig faktis ganska dum över det, men medans jag försökte få vara med Bamse, och motvilligt spendera tid med Otto växte allt fram, Han var inget av det jag tänkt mig, eller jo han var lat, gjorde inget i onödan, men den opersonliga delen, hur hade jag ens kunna tänka så!?
vi började i hoppgruppen, jag och otto, Han vägrade mer än vi hoppa. Jag for av tuusen gånger!
Vattenmattor var våran största fiende.
två år senare hoppade vi allt perfekt! Det är helt sjukt hur man kan utvecklas sådär tillsammans, vi gick bokstavligt från botten till toppen, ialla fall våran topp. Med honom hade jag den bästa tiden av mitt liv, och alla viste att det var jag och Otto.
Sen såldes både Jet och Bamse, hade nog inte kunnat komma tillbaka till stallet igen om ingen Otto fanns där.
'
Efter år av tjat av egen häst började jag faktis tveka, hur skulle jag någonsin kunna ha en annan häst än Otto?
'
Vi startade i flera klubbisar, en inbjudnings på hemma plan och en på NRK.
vi kom aldrig bättre än en tvåa, vi fick lägga det mesta på turen, Nollade vi och gjorde snäva svängar fick vi hålla tummarna, för farten var inte våran starka sida.
'
slutet av sommaren 2011 kom pappa och sa att vi skulle skaffa häst! jag vart överlycklig!
och jag viste vad jag ville ha, en häst att utvecklas med, att tillsammans komma ut på hoppbanorna och tjäna ihop blågula rosetter!
'
Och snacka om att jag hitta vad jag sökte! HD var hästen jag drömt om, även fast jag inte vetat om det.
ska inte ljuga och säga att det var kärlek vid första ögonkastet, för det var likadant som alla andra har med honom "ååh nej men gud en krullidull häst nååw så söööt!"
Sen började jag tänka, att en såndär kan jag inte ha, jag tänkte precis en SÅNDÄR.
Han var grov, envis och tjock. Jag sökte ju ändå en häst att träna och tävla med, inte en att sitta på när den motvilligt går fram i skogen.
'
Man inser verkligen såhär efteråt hur fel jag haft genom mitt liv.
Det var när jag satt upp på honom det klicka, alla bitar föll på plats. Vi båda viste precis hur vi fungerade, på en gång. Han var som min andra halva redan från första gången, från och med då såg jag han som han verkligen är.
Jag blev störtförälskad, mina tankar bestod bara av honom.
För hur ofta hittar man en som är precis likadan som en själv?
Det är sant, vi är likadana, tänker likadant beter oss likadant. Låter löjligt, men det är sant.
Det kankse inte märks från utsidan. Men från insidan ser vi.
'
HD är den största PAIN IN THE ASS jag någonsin haft.
det är fler än en gång jag bara velat släppa allt och gå hem och sova.
Men vi höll alltid ihop, även fast jag blev riktigt förbannad på han ibland, och fortfarande kan bli det så älskar jag honom tusen gånger mer, det är sjukt svårt att skriva ner och jag skulle kunna sitta här restan av dan. Men det blir för långt för att någon skulle orka läsa det.
'
till min lättnad visade han sig vara en klippa på att hoppa! med träning kan han gå långt!
Dressyren är inte våran starka sida men den går framåt för varje dag.
Vi har inte ens börjat ännu, men ändå har vi blivit så himla mycket bättre!
Det pirrar i magen när jag tänker på alla tävlingar vi ska på. Andra kommer tappa andan.
'
